Nu har vi varit tillbaka i verkligheten ett tag och det mesta börjar falla på plats. Efter en något tveksam inskolning är nu gossen på plats ordentligt på fritids med sina nya kompisar. Han har haft det lite körigt den senaste tiden. Han har varit lite krasslig och klagat över diverse åkommor, men dessa är nu utredda och han verkar vara hyfsat nöjd med tillvaron. Så pass nöjd att han nu lagt sig till med att svära högt och tydligt i varje mening, palla äpplen och stjäla med sig diverse småpryttel från fritids som tärningar och glaskulor. Det går över får man hoppas! Dottern, hon bara kör sitt race utan knot. Hon börjar nu skönja slutet på tandställningseländet. Vi kör på nedtrappning och nästa gång hon går till "gaddis" ska den bort. Detta kräver förstås en belöning när hon nu stått ut med detta så länge. Hon har fått lite nytt i sitt rum och hon håller på att klura ut någon riktig belöning som förmodligen kostar skjortan och halva brallan. Men vad gör väl det!!
För egen del har jag snart upprop och pluggandet drar i gång på riktigt. Det kommer att bli långa dagar för de små men det ordnar sig alltid. I synnerhet med de snälla grannar vi har som kan hjälpa till att hämta ibland. För övrigt är det väl bara att springa utav katten de sista veckorna innan det är dags för höstens utmaning i Sälen. Med mina beräkningar kommer jag inte att komma sist utan förhoppningsvis någonstans i mitten av startfältet. Ingen kan beskylla mig för att springa fort, men det gör inget, målet är att delta och komma runt! Min trevliga granne hade visst blivit övergiven i sista stund och undrade om jag ville hänga på och springa tjej milen i Stockholm i helgen. Aldrig i livet!!!! blev svaret. Nä, ett lopp räcker mer än väl tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar